Blekinge Läns tidning lördagen den 4 maj 1940

 

Karlskronagård med marina traditioner

 

Gården n:r 3 vid Sparres gata förknippad med många äldre familjer i Karlskrona.

 

Samtliga ägare under 17- och 1800-talen voro kronans folk. " Löjtnant Holger, Överstyrman Wederborg, Fänrik Söderquist, Volontär Ringström, Löjtnant Meister, Löjtnant Isberg, Skeppsgosselärare Strömberg, Kapten Olsen, Amiral Olsen, Underoffi­cer Loman och Överstyrman med "Distinktion av ankaret" Pierre le Canu.

 

 Överamiralen och baronen Klas Sparres genväg från amiralitetskollegium vid Kungsga­tan och Södra Smedjegatan, där han var president, till sitt vackra hus vid Drottninggatan, vilket nu ingår i amiralens kansli, kallades säkerligen redan under amiralens tid för Spar­rens gränd, vilket namn den lilla gatan sedan fått behålla, till dess den för några tiotal år sedan nobiliserades och omdöptes till Sparrensgatan. Under de år i början av 1700-talet, som president Sparre så gott som dagligen här tog sin promenad var emel1ertid "gränd”-benämningen mer än väl berättigad, ty då lågo tomterna vid gatans mynning vid Smedje­gatan så nära intill varandra att här endast var en liten smal genomgång. Men efter stads­branden 1790 blev tomterna reglerade, och gatan fick samma sträckning som den nu har.

 

Denna lilla gatudels bebyggelse- och personhistoria har för övrigt rätt mycket av intresse att bjuda, och i ägareförteckningarna till de 24 tomter, som räknas höra Sparrensgatan till, möter man ett synnerligen stort antal karlskroniter, vilkas namn på ett eller annat sätt gått till stadens historia. Härifrån härstamma sålunda en hel del släkter, som haft stor betydelse för vår stad och vårt land inom olika områden, och av vilka medlemmar ännu leva kvar och arbeta efter de riktlinjer, som fäderna en gång dragit upp. Den berömda släkten Rettig (i Finland adlad von Rettig) har till exempel sitt nordiska urhem här vid Sparrensgatan. Likaså hade den förste medlemmen av den kända skeppsbyggarsläkten Neuendorff här sitt hem.

 

Gården nummer 11 vid Sparrensga­tan byggdes år 1790 av dåvarande adjutanten, sedermera kammarskrivaren, Sven Erik Hellerström, och här föd­des 1792 hans son Abraham Hellerström, stamfader för den i Blekinge ännu verksamma släkten Hellerström. Även släkterna Stangen­berg och Meister ha sitt karlskronitiska ursprung från Sparrensgatan, liksom ami­ralerna Grubbe, Jägerschiöld, von Löwen, Olsen, Billing och Vollin.

 

Vid stadsbranden 1790 avbrunno samtliga tomterna vid Sparrensgatan, men redan några år därefter voro de alla på nytt bebyggda. Av dessa 1790-tals hus återstå ännu flertalet mycket väl bevarade både till det yttre och till interiören, och egentligen är det endast vid gatumynningarna till Smedjegatan och Drottninggatan, som den nya bebyggelsen gripit in och förryckt 1700-talsstämningen.

 

 En av dessa gårdar från 1790 är den så kallade "Olsenska gården" med gatunumret 4 vid Sparrensgatan, tomten nummer 25 i gamla kvarteret Sjöstierna. Den har sitt kännings­namn efter kaptenen 0. A. Olsen och viceami­ralen C.O. Olsen, far och son, vilka ägde gården under åren 1849 -1892. Ägare ha sedan varit underofficeren Adam Wilhelm Loman (1835-1927), en sentida ättling till den löjt­nant Loman, som år 1718 ägde gården nummer 11-12 i samma kvarter, lantbrukaren Sw. Nilsson, handlanden N.J. Thern­ström från Holmsjö, timmermannen Gustaf Svensson, dennes efterlämnade änka Albertina Svensson, född Söderström, Skomakaremästaren Bernhard Jurén, dennes syster Fredrika Charlotta Jurén och gymnastikdirektören Sixten Redstedt, som lag­for sitt köp år 1940.

 

Den förste kände ägaren till den stora tomten var amiralitetslöjtnanten Holger, som år 1718 står antecknad som dess ägare. Efter honom kom gården till amiralitets­löjtnanten Jonas Wederborg, som dog år 1735, den 4 december. Han började sin bana vid major C.H. von Lewes kompani och blev år 1708 kommenderad som extra arklimästare på skeppet Wolgast. Konstapelsmath blev han 1709, konstapel 1713 och underlöjtnant 1717. Sin fu1lmakt som löjtnant erhöll han år 1720. Han var gift med ”framlidne konstapeln Peter Stormhatts efterleverska", Cecilia Katarina Berg, som levde ännu år 1737, då hon erhöll intyg från pastorsämbetet vid amiralitetsför­samligen för ernående av gratial efter löjtnant Wederborg.

 

Denne konstapel Storm­hatt synes av allt att döma levat ett allt annat än lugnt liv. År 1703 blev han sålunda "dömbd ifrån Lijfwet" men benådades från döds­straffet och fick i stället 14 dagars fängelse på ”Wattn och Bröd sampt 3. Mån:r Suspen­deras ifrån dess tienst." I juli månad 1710 tjänstgjorde han på skeppet Estland, varvid han "så illa stött sitt been, att han derav bekommit kalla branden ock änteligen måst sättia lijfwet till.”

 

 Även Cecilia Katarina Bergs andre man, löjtnant Jonas Wederborg, hade sina  besvärligheter. Han var visserligen, som fältskären Ernst  Didrich Salomon i Kalmar intygar, "en starker och Corpolenter man" ,men inte förty fick han i över ett och ett halvt års tid ligga som krympling, innan döden kom som befriaren. Om orsaken till detta lidan­de berättar följande intyg, som änkan använde, då hon sökte gratial:

 

” Uppå Edell och manhafftiffe H:r Lieutenanten Jonas Wederborgz begiäran kunna wij undertecknade som warit Commenderade till besättning på Espingen n:r 2 under resan till Öhland och Ekerumme hambn eij förneka ett sannfärdigt Attestatum hurulunda bemälte H:r Lieutenant medan wij lågo till anckars d: 2 Maij Innevaran­de månad råkade falla, som skiedde på detta sättet; då H:r Lieutenanten stod på däcket achter wid Cajutan och wände ryggen emot nedgången till Cajutan och befalte att skynda oss med barlastens uttagande som då arbetades med, och ämnade stiga nedpå det första steget på trappan som stod i Cajutan råka t det öfwersta steget förbij med ena foten och således utaf samma händelse fölt han baklänges ifrån däcket ned på Cajute gålfwet och slog sig ganska illa emot de där stående afbyggde bänkar och gålfwet så att bloden gick ut igenom både näsa och mun, då wij måste hielppa honom upp uti sängen och war icke mächtig på några dagar att gå uth på däcket och klagade sig genast så wäl som sedan under resan att han fått skada uti ryggen och samma fall hwilchet och wäl syntes sedermera på honom. Att så i sanning är kunna wij med Eed betyga. Carlscrona d: 22 maij 1734.

 

Peter Hultman. Högbåtsman. Carl Sederquist. Comferdibåtsman av H:r Grefwe Sparres Campagnie. Oluf Nilson Westerberg. Couphärdie båtzman av H:r Capitain von Staudens Compagnie. ”

 

Löjtnant Wederborgz och Cecilia Bergs son, Samuel Wederborg, står antecknad som gårdens ägare omkring år 1770, då han även ägde tomten nummer 20 i samma kvarter med hus mot Östra Prinsgatan. Han var född i Karlskrona den 2 november 1718 och blev vid inte fyllda tio år antagen som skeppsgosse. Till lärstyrman utnämndes han år 1741, och två år därefter blev han medelstyrman, i vilken grad han kvarstod till år 1752, då han blev överstyrman. Han avled i Karlskrona den 16 december 1774.

 

Bland hans arvingar var dottern Sofia Lovisa Wederborg, som blev gift med överstyrmannen vid amiralitetet Pierre Augustin Le Canu. Denne, som var född i Le Havre i Frankrike år 1764,  kom som flykting till Sverige, där han år 1786 anställdes som lärstyrman vid amiralitet. År 1788 blev han medelstyrman och år 1790 överstyrman. Han deltog i slaget vid Hogland och flera andra drabbningar, och för sin visade tapperhet erhöll han av dåvarande hertig Carl det ytterst sällsynta hederstecknet "distinktion av Ankaret", en utmärkelse till vilken sak­kunskapen - enligt en artikel i Dagens Nyheter den 12 februari 1940 endast påträffat fyra inne­havare, nämligen ryttmästaren Christian Plaisant och löjtnanterna I.E. Callerström, O.F. Krusell och Christian Fredrik Ahlgren. Till detta kan läggas, att den originella orden instiftades år 1789 och fick sina statuter den 18 juni samma år samt att i Karlskrona äro kända flera andra innehavare av detta tecken för visad tapperhet till sjöss. Överstyrman P.A. Le Canu omkom vid kutterbriggen "Husarens” förolyck­ande den 3 november år 1801 i Kattegatt och avfördes ur rullorna den 31 december 1891.

 

Efter överstyrman Samuel Wederborgs död blev inventarietimmermannen Petter Söderquist gårdens ägare och efter honom hans son amiralitetsfänriken Alex Söderquist. Denne som från kofferdi­karl vid överste Staares kompani blivit lärstyr­man år 1714, steg sedan raskt i graderna och blev medelstyrman redan samma år, överstyrman 1782 och slutligen efter officersex­amen fänrik år 1788. Den 3 juli 1790 råkade han i rysk fångenskap. Hans gård vid Spar­rensgatan hade då sålts till volontären Andreas Ringström som vid stadsbranden 1790 anmälde till rådhusrätten i Karlskrona att han genom branden förlorat sitt hus och att hans familj, bestående  av endast två personer, var husvill.

 

Vid ungefär samma tid tycks fänrik Alex Söder­quist ha utväxlats från fångenskapen, ty han återkommer till flottan och Karlskrona, där han åter inköper tomten vid Sparrens­gatan och låter bebygga den med det ännu kvarstående huset. Året därpå erhöll han avsked från sin tjänst vid flottan. Snart därefter torde han ha avlidit och i fastighets­boken står antecknat, att hans änka låtit lagfara fastigheten, samtidigt som hon ingick nytt gifte med köpmannen Anders Aulander.

 

 När fänrik Söderquist vid sin återkomst från fångenskapen i Ryssland lät bebygga tomten vid Sparrensgatan, följde han helt de då i Karlskrona rådande principerna vid nybygge. Boningshuset lades utmed Spar­rensgatan med ingången på fasaden åt gården. Det uppfördes i tvenne våningar av tim­mer, med utskjutande knuttimringar, som sedan inkläddes och erhöllo pilasterkaraktär, stensockeln spritputsades , fönsterna hade mittpost och voro av två rutors höjd, taket var brutet och lagt med tagel på ribb, och portalen på gårdsfasaden fick en enkel infattning i den då rådande nyklassiska sti­len. Till dörren ledde en trappa av ölandssten, och när man kom in i förstugan låg här trappan upp till andra våningen. Den nu förefintliga fula förstukvisten är av senare datum. De båda våningarnas planlösning var exakt densamma. Från förstu­gan ledde en dörr till vänster till köket och en till höger till de båda östra rum­men. Rakt fram i förstugan kom man genom ett par dubbeldörrar in i stora salongen. Samtliga rum voro tapetserade och försedda med kakelugnar, och i båda köken funnos stora bakugnar.

 

Ekonomibyggnaden uppfördes som en lång envånings länga på tomtens östra sida med gaveln åt gatan och var indelad i vedbodar, lagård, vist­husbod och andra utrymmen. I tomtens sydvästra hörn och parallellt med bonings­huset uppfördes ett mindre hus som användes dels som lusthus, dels som bostad för gårdens båtsman. Ungefär fjär­dedelen av tomten utlades till trädgård, som avskildes från den övriga gården, med ett litet staket. Mellan ekonomibyggnaden och boningshuset åt Sparrensgatan byggdes ett högt plank med en inramad inkörsport.

 

Under mitten av 1800-talet tillbyggdes på boningshusets östra gavel ett mindre hus med pulpettak, som inreddes till rum för tjänstefolk och hade egen ingång från gårdssidan men samtidigt medels ett trapplan stod i förbindelse med det egentliga boningshusets nedre våning. Samtliga hus voro klädda med lockpanel, som gul­målades, även detta enligt tidens sed i Karlskrona. Efter köpman Aulander blev husets ägare Helena Meister, den unga änkan efter löjtnanten vid flottan Christian Meister, f. 1760, d. 1801. Hon lagfor sitt köp år 1806. I sitt äktenskap med löjtnant Meister hade hon sonen Adolf August Meister, f. 1802, d. 1870, som valde faderns yrke och med tiden avancerade till kommendörkap­ten. Han var gift med Matilda Kleman, f. 1807, d. 1884, och deras son Johan Adolf Christian, f. 1834, d. 1905, tjänade även han flottan, där han nådde konteramirals rang. En son till honom var Axel Meister, överste och chef för Karlskrona grenadjärregemente.

 

 

När löjtnantsänkan Helena Meister sålde sin gård vid Sparrensgatan framgår ej av lag­fartsböckerna, men förmodligen bodde hon där till omkring 1810. Ägare efter henne blev då amiralitetslöjtnanten Carl Gustaf Isberg. Han var född 1775 och började sin bana som kofferdikarl, varefter han anställdes vid flottan som lärstyr­man år 1792. Sedan han passe­rat underofficersgraderna och avlagt officersexamen, utnämndes han till underlöjtnant 1805 och hade vid sin död år 1813 hunnit till löjt­nantsgraden. Som löjtnant var det han inköpte gården efter fru Meister. Han var gift med Johanna Rechart. Efter hans död inköptes gården av smedsmästaren Lars Johan Strömgren som i sitt äktenskap med Christina Dorotea Liljegren hade sonen Sven August Strömgren, f. 1818, som tjänst­gjorde som lärare vid skeppsgossesko­lan i Karlskrona till sin död år 1870.

 

Vid smeds­mästare Strömgrens bortgång sålde hans änka gården till dåvarande löjtnanten vid Kungl. Marinregementet Otto August Olsen, som lagfor sitt köp år 1849. I hans familj stannade sedan gården i nära ett halvt sekel eller till år 1892, då som tidigare nämnts underoffice­ren Adam Wilhelm Loman blev dess ägare.

 

Släkten Olsen har gamla anor i Karlskrona. Den förste kände medlemmen var ”kronovärfssmeden och konstförfarne mästaren" Daniel Olsen, som levde under förra hälften av 1700-talet. Enligt traditionen skall han ha inflyttat till Sverige från Riga och erhållit anställning som smidesmästare vid Örlogsvarvet i Karlskrona. Han var gift med Maria Schiön, som blev änka 1775 men ännu levde år 1816. Smidesmästare Olsen synes ha efterlämnat flera barn, av vilka dock endast en son och en dotter förmodligen kommit till vuxen ålder. Ett gammalt  fastighetsbrev av änkan Olsens hand från år 1816 ger belägg för detta genom att endast upptaga tvenne arvingar till hennes kvarlåtenskap. Detta fastighetsbrev, som gäller hennes försälj­ning av den s.k. Fehrska gården vid Västra Prins­gatan är för övrigt både typiskt för sin tid och intressant ur kulturhistorisk synpunkt. Det lyder in extenso:

 

Jag Maria Olsen, änka efter framledne Krono Wärfs Smeden och Mästaren Daniel Olsen, gjör härigenom kunnogt och vetterligt, det jag af sundt och fullt förstånd, samt fri och otvungen villja med mina kära Barns ja och samtycko, upplåtet och försåldt samt i kraft härav upplåter och försäljer min uti 12: te Qvarteret Rosen, under halft N:o 42 belägne fastighet, sådan de nu under ögonen befinnes, med alt hvad däruti,Wägg-Mur och Nagel­fast finnes, till min kära Måg herr Amiralitets-Capitainen Gustaf Lilljeqvist, och dess kära hustru, min Dotter Ingrid Maria Lillje­qvist, född Olsen, för en oss emellan överens­kommen köpeskilling stor Trehundra­deTrettiotre Riksdaler 16 sk. Banco, som på så sätt kommer att betalas, att Köparne sjelfve få godtgöra sig däraf Etthundrade Elva Riksdaler 5 sk runst Banco, En lika stor Summa skall min kära Son Herr Amiralitets Capitainen Johan Olsen hafva, och resterande beloppet, Etthundrade Elfva Riksdaler 5 st. 4 runst Banco, kommer att i fastigheten inne stå, med det villkor och förbehåll, at i händels går­den under min lifstid skulle til oskylde blifva försåld, eller i händelse af mina barns döds­fall före mig, så at jag på min ålderdom blefwe tvungen att sjelf besörja min omvårdnad och uppehälle, jag då äger rätt, att desse Etthundrade Elfva riksdaler 5 sk 4 runst Banco, uppbära och Disponera, i annat fall äga mina barn eller deras arfvingar, att vid min inträffade död, dessa pengar efter Lag sig emellan fördela, förbindande mig i öfrigt till hemul efter Lag. Med förestående  köpp, är jag Johan 0lsen, till alla delar nögd, ärkänner härmedelst att jag ricktigt och til fullo utbekommit, den utlösnings summa av Etthundrade Elfva riksdaler 5 st. 4 runst Banco, som min kära Moder uti detta Salubref mig tillärkänt och tillåter alltså, min kära Svåger Herr Capitaine Lilljeqvist och dess Fru, at å fastighe­ten behörig lagfart och fastebref, til deras framtida säker­het sig förskaffa.

 

 

Till yttermera Wisso, hafva vi däraf 2:ne lika lydande Exemplar upprättat och egenhän­digt underskrifvit, uti tillkallade vittnens närvaro, som skedde uti Carls­krona den 2:dra mars 1816.

Maria Olsen. säljare.               Gust. Lilljeqvist, köpare.

      

Härmed förklarar mig i allo nögd, Johan Olsen.

 

 

Den här nämnde sonen, Johan Olsen, var född 1769 och blev vid 13 års ålder anta­gen till skeppsgosse. Efter att ha läst skolorna och passerat graderna till medelstyr­man utnämn­des han efter officersexamen år 1789 till fänrik och blev kapten i flot­torna år 1803. Till kapten vid örlogsflottan utnämndes han år 1807 och till kommendörkapten år 1825. Han var gift med Anna Catarina Holmström, f. 1779. d. 1867 .Hon var dotter till köpmannen i Karlskrona J. W.  Holmström och född i gården Hantverkargatan 16, vilken gård hennes fader ägde vid stadsbranden år 1790.

 

Agnes Magnell, född Ernberg och dotterdotter till kommendörkapten Olsen, har i boken ”Glada minnen från 1850-talets Karlskrona” berättat om sin mormor följande lilla nätta situationsbild från branden 1790: Var det regnväder och måste man därför stanna hemma, så var det lika roligt - man hade ju gamla mormor, som berättade sagor för oss, eller - allra helst - om "stora branden”, då nästan hela Karlskrona brann upp. Barnbarnen kunde aldrig få nog av denna skildring, hur ofta den än gavs. Man lyssnade hänförd till den gamla kommendörkaptenskans målande beskrivning om sin och sin lilla tvillingsysters fåfänga försök att rädda söta fars och söta mors ägodelar, medan de själva voro borta. Hur gränslöst spännande var det ej att höra, huru de äntligen lyckats förmå några båts­män att följa med upp på vinden i det brinnande huset för att rädda söta fars pengar, som de visste lågo i en stor eke­kista. Kistan kom ner på gatan – ack, vad söta far skulle bli glad! Vad de själva voro lyckliga över sin sinnesnärvaro i nödens stund..! Innan den för­krossande verklig­heten krossade allt… kistan omslöt endast en samling gamla hattar! ”Uppsatta mös­sor” som de kallades. Den rätta kistan, med alla pengarna, var uppslukad av lågor­na… och familjen blev fattig.

 

Kommendörkapten Johan Olsen dog år 1831 och efterlämnade tre barn, sönerna Mauritz Johan Gustaf och Otto August samt dottern Emma f. 1817, d. 1910, som blev gift med handlanden i Karlskrona Johan Robert Peterson, f. 1813, d. 1887, stamfader för släkten Ernberg från Karlskrona, vilket namn upptagits efter Johan Robert Petersons moder, Gustafva Ehrenberg, dotter till bälgmakare Ehrenberg från Björkholmen i Karlskrona och hans hustru Elin Andersdotter från Kristianopel.

 

Kommendörkapten Olsens äldste son, Mauritz Johan Gustaf Olsen, f. 1804, d. 1848, började sin bana som lärling på örlogsvar­vet vid 9 års ålder. Sedan blev han skeppsgosse, och efter att ha avlagt artilleriunderoffi­cers- och styrmansexamen, utnämndes han till lärstyrman år 1819. Året därpå avlade han officersexamen och efter tjänstgöring på en del fartyg fick han fullmakt som underlöjtnant 1823. Löjtnants rang och distinktion erhöll han 1830, och fem år senare blev han kapten­löjtnant. År 1838 inköpte han fastigheten n:r 57 i gamla 10: e kvarteret i Karlskrona vid Vallgatan och Ugglas gränd av kronotimmer­mannen Sven Gummesson. Sedan han restau­rerat denna fas­tighet, ingick han år 1839 äktenskap med Emelie Betty Nyström, f. 1814, d 1895 i Karlskrona. Hon bodde till sin död i huset vid Vallgatan och ligger begraven på Kronans kyrkogård på Aspö. Hon var dotter till den berömde psalm­författaren Per Olof Nyström i Karlskrona, som ägde fastigheten n:r 7 vid Alamedan.

 

Kommendörkapten Olsens yngste son, Otto August Olsen, f. 1806, d. 1877 gick in vid Kungl Marinregementet i Karlskrona, där han avancerade till Kapten. Han var gift med Henriette Adelaide Ljungstedt, f. 1816, d. 1892, dot­ter till postinspektören Carl F. Ljungstedt. År 1849 inköpte han gården vid Spar­rensgatan, som förut nämnts, av smed­mästaren Strömgrens arvingar och bodde här sedan till sin död, då gården övergick till hans yngste son, Carl Otto Olsen. Denne, som var född 1844 och dog 1927, kom tidigt i flottans tjänst, där han genom dug­lighet och tjänstbarhet raskt avancerade och slutligen utnämndes till viceamiral. Han var gift med Beda Hain, f. 1850, d. 1936, dotter till kyrkoherden i Ronneby, Thomas Hain och Beda Kraak, en syster till apotekaren i Karls­krona Johan Lars Kraak. Amiral Olsens nio barn voro samtliga födda i gården vid Spar­rensgatan.

 

Om det Olsenska hemmet vid Sparrensgatan ger Agnes Magnell i sitt förut citerade arbete åtskilliga små älskvärda interiörer, berättade på ett sätt, som ger en underbart levande bild av både livet i den gamla gården under svunna dagar och dess då­varande bebyggares strävsamma vardag och festliga stunder.

 

” Andra huset från grändens mynning" skriver hon, "ägdes och beboddes av en godmodig och fetlagd gammal före detta officer, kapten O. vid Marinregementet. Han var ordningen själv och bodde där tillsammans med sin kaptenska, sina tvenne söner, löjtnanter vid Marinregementet och Flottan, samt den under namnet Olsens Fredrika allmänt bekanta, enastående ensamjungfrun. Fredrika hade under sin lydnad en kalfaktor samt ofta också en skeppsgosse. Båda tävlade att åtlyda hennes minsta vink. Hon tillhöll dem också att sanda en gångstig på ”appareljen”, och så var all fara för halka avvärjd. Denna Fredrika var ett verk­ligt nonplus ultra bland tjänarinnor, sin matmors högra hand och så gott som allenastyrande i det Olsenska tvåvåningshuset.

 

Den fryntlige , något hetlevrade kaptenen hade -  kanske - aldrig haft mycket att säga till om. Kaptenskan, litet förnäm, tystlåten och beslutsam, hade varit den ledande, men sedan Fredrika, ännu mera tystlåten, ännu mera beslutsam och viljestark, kommit, tog denna omärkligt, långsamt  men säkert, tyglarna om hand. Snart hette det ej mera: ”Så skola vi göra” utan: ”Undras vad Fredrika  tycker?”. – Vi ska fråga Fredrika - Fredrika tycker visst inte, att vi ska göra så.”

 

Alltnog - Fredrika styrde enväldigt, men hon styrde bra. Ingen kunde laga så god mat som hon, stödd av de utmärkta recept, som kaptenskan ärvt av sin mor och mormor. Rent och fint var det överallt, i hela våningen på gården, i den lilla träd­gården och det murgrönsomkransade lilla gårdshuset, där alltid två löjtnanter bodde som hyresgäster. Då dessa blevo sjökommenderade, efterträddes de genast av andra.

 

Olsenska huset var genompyrt av en angenäm doft från farstumattorna av flätat tjärtågsvirke, från kaptenens flitigt använda pipa och från Fredrikas ångande kött­korvgrytor. Allt var hemtrevligt, glatt och fritt. Huset var fyllt av levnadsglad ung­dom, sönerna och deras kamrater samt kaptenens och kaptenskans glada systerdött­rar. Alla voro välkomna och kommo så innerligt gärna, ty där var ”så förskräckligt roligt”. Sönerna, vilka avgudades av föräldrarna och - inte minst – av Fredrika, hade ständigt bjudningar och middagar och dans. Men ganska trångt var där, i synnerhet till dans. Då mottogs man efter middagen i övre våningen, där tante Charlotte J. (Jägerskiöld) med enda dottern bodde.

 

Hennes rum voro fyllda med vackra gamla möbler, byråar på spindelben, som pryddes med tunna, äkta  krämkoppar och annat vackert porslin. Man var emel­lertid varnad att inte fara vilt fram, och framför allt att inte trampa hårt,  på det att de fina kopparna och de smalbenta byråerna inte måtte falla i golvet. Detta var ett litet aber, som gjorde, att den ystra ungdomen ofta längtade att Fredrika och hennes kal­faktor snarligt måtte hinna duka av middagsbordet och förvandla matsalen till en acceptabel danssal. Då signalerades att allt var klart, och alla störtade ner, tagande trappan i ett par skutt och genast kastande sig in i dans­vimlet till ystraste balett, man gärna kunde tänka sig.

Roligt, roligt, roligt, men ganska vilt gick det till!”

 

Så långt Agnes Magnell. När man läser hennes lilla bok om sin ungdoms Karls­krona, är det inte svårt att förstå, att för henne fanns det inget som så trofast hållit sig kvar i hjärtat tiderna genom som just hågkomsterna från den lilla gården där nere på Sparrens­gatan, där valnötsträdet ännu står kvar och de av henne själv satta små luktviolerna ännu blomma varje tidig vår. Hennes skildring av det Olsenska hemmet är också det bästa hon skrivit, och de glimtar och interiörer, hon där ger, äro för Karlskronalitteraturen synnerligen värdefulla, då just detta tidevarvet i stadens familjehistoria i övrigt är mycket knapphän­digt lottat vad gäller  förstahandsmed­delanden. Den tidigare så varmt omhuldade dag­boksskrivningen var ju då bliven omodern, brevskrivningen med skildringar av dagens on dit  var inte längre så omhuldad, kommunikationerna hade blivit livligare, livet löpte hasti­gare och hemmens karaktär förvandlades.

 

Genom Magnells lilla knippe skildringar har dock ett avsnitt av det annars så okända 1850-talslivet i örlogsstaden bevarats, och därigenom kommer också den ”Olsenska gården" att för alltid vara förbunden med "glada minnen från 1850-talets Karlskrona.” Nu har Agnes Magnell gått bort, och gården vid Sparrensgatan har helt ändrat ansikte. Den klassiska och enkla portalen med stentrappan och det lilla bislaget, som gav förnämitet och stil åt den rytmiskt indelade gårdsfasaden, har också den försvunnit och istället har ett fult men ur värmebevaringssynpunkt kanske mera praktiskt vindfång byggts till, vars pärlade brädbeklädnad ytterligare framhäver skillnaden mellan vår tid och dagar, som flytt.

 

 

Sven-Öjvind Swahn

 

Tillbaka