Utdrag ur Släktboken: Gustafva, "urmodern": Hon själv, hennes fader, syskon och hemmet  (Av Jarl Ernberg, ur  Släktminnen, 1943)

 

     Redan år 1812 hade min farfar ingått äktenskap med Gustafva Ehrenberg. Hon var dotter till vaktmästaren vid flottans mekaniska corps, sedermera bälgmakar­mästare Johan Ingemar Ehrenberg och hans hustru i första giftet, Elin Andersdotter från Appelås i Kristianopels församling. Denne Ingemar Ehrenberg, som var född den 13 februari 1748 (eller enligt en annan uppgift 1746) ledde enligt traditionen även han sin härstamning från Småland. Han uppgives hava blivit född å en gård Ehrenhult i Konga härad (av Kronobergs län), från vilken gård enligt sägen han (eller hans förfäder) tagit namnet Ehrenberg. Någon gård med detta namn har emellertid icke kunnat under senare tid inom häradet återfinnas. Det har därför uttalats den förmodan, att den åsyftade gården skulle ha legat i Ryssby socken i Sunnerbo härad av samma län, i vilken socken ännu i senare tid funnits en gård Ernhyttan, invid sjön Tjorken. Huruvida detta antagande är riktigt, har hittills icke kunnat med visshet utrönas.

 

     När eller under vilka omständigheter Ingemar Ehrenberg inflyttade till Karlskrona, är icke känt. Sannolikt skedde detta före år 1775, emedan han då i Karlskrona sammanvigdes med Elin Andersdotter. Han blev anställd såsom timmerman å kungl. skeppsvarvet i Karlskrona och befordrades efter hand till bälgmakarmästare. Omkring år 1800 synes han hava blivit kommenderad till Stockholm såsom biträde vid offentliga arbetens utförande. Därvid säges han hava innehaft närmaste ledningen av resandet av den obelisk, som i enlighet med Konung Gustaf III:s beslut efter återkomsten från ryska kriget uppfördes å Slottsbacken nedanför Storkyrkan såsom ett erkännande av den fosterländska hållning, Stockholms borgerskap visat under kriget, varom närmare står att läsa på obelisken.

 

 

Obelisken på slottsbacken

 

Såsom belöning för utförandet av detta sitt uppdrag erhöll Ingemar Ehrenberg medaljen "Illis, quorum meruere labores".* Denna minnes jag mig såsom gosse hava sett hos min farbroder Gustaf Peterson, i vilkens vård medaljen då förvarades. Sannolikt har Ingemar Ehrenberg från ungefärligen denna tid avflyttat till Stockholm.

 

                      

 

 

     Dessförinnan synes han emellertid någon tid, tydligen i något offentligt uppdrag, hava varit kommenderad till Norrköping. Sedan hans omförmälda hustru år 1798 avlidit, synes en honom till­hörig fastighet å Lilla Björkholmen i Karlskrona jämte lösboet hava försålts (enligt annons i Carlskrona Veckoblad den 1/4 1802).

 

     I bouppteckningen efter Ingemar Ehrenberg, som jag har haft tillfälle att å Stockholms stads arkiv taga del av, benämnes han vaktmästare vid sjöassuranscompagniet, vilken befattning han således senast innehaft. Enligt samma handling avled han i en ålder av 96 år och 7 månader den 28 september 1844. Enligt uppgift skall han hava nödgats tillbringa de sista åren av sin levnad till sängs och avled slutligen av ålderdomssvaghet. Av bouppteckningen att döma rådde i det gamla hemmet en nästan rörande enkelhet, för att inte säga torftighet.

 

     Ingemar Ehrenbergs minne har inom släkten levat aktat och ärat, en man av gammaldags heder och tro med stor duglighet inom sitt fack, varom ju ock den ovannämnda honom tilldelade utmärkelsen i sin mån bär vittne. Särskilt säges han hava ägt utpräglade anlag för mekaniska anläggningar och konstruk­tioner.

 

     Enligt bouppteckningen hade han efter sin första hustrus död ingått nytt äktenskap, med Margareta Catharina Almqvist men, såvitt i samma handling angives, icke med henne haft några barn. Däremot hade han med sin första hustru sex barn, av vilka dock tre avled i tidig ålder. Av de övriga blev en dotter, Helena Maria, gift med spinnmästaren P G Rydell i Norrköping (avkomlingar efter dem torde hava funnits, men om deras öden är ingenting närmare känt). En son, Gustaf Ehrenberg född år 1783, utbil­dades enligt sägen till damskräddare. Enligt tillgängliga släktanteckningar flyttade han emellertid som fältväbel till Östergötland. Under finska kriget anmälde han sig som frivillig vid Södermanlands lantvärn för att dela öde med en vän, vilken vid utlottning av lantvärnsmän å Stockholms börs dragit tjänstelott.

 

     Enligt en annan version skulle han, då den utlottade vännens moder vid förrättningen fallit i häftig gråt i förtvivlan över att hon skulle skiljs från sin ende son, erbjudit sig att i vännens ställe gå ut i kriget. I vilket fall som helst vittnar hans uppförande om ett sällsynt ädelt sinnelag. Gustaf åtföljde den svenska lantvärns­armén till Norrland och stupade i träffningen vid Ratan den 20 augusti 1809, således endast 26 år gammal. Detta kungjordes i Karlskrona Veckoblad först den 16 december samma år, ett bevis på långsamheten i den tidens underrättelseväsen. Den så tidigt bortgångne unge mannen beskrives såsom en ovanligt vacker yngling.

 

     Ingemar Ehrenbergs yngsta barn var dottern Gustafva, min farmor. Hon föddes den 13 juni 1785. År 1812 den 28 juni vigdes hon i Stockholms storkyrka vid min farfar, Johan Peterson. Makarna hade, som nämnts, till en början sitt hem i Västervik, där deras två äldsta söner föddes. Redan år 1815 avflyttade emellertid, såsom redan berättats, familjen till Karlskrona. Denna tillväxte efter hand, i ty att äktenskapet välsignades med icke mindre än elva barn, därav dock ett, en gosse, dog i späd ålder. Av de övriga voro sju söner och tre döttrar.

 

     Den av min farfar utövade rörelsen gick sannolikt med växlande framgång. Säkerligen lämnade den endast ett knappt levebröd åt den talrika familjen. Endast genom min farmors outtröttliga omvårdnad kunde familjen sammanhållas och barnen erhålla sin uppfostran. Hon skildras såsom en kvinna med ett klart förstånd och en utomordentlig energi. Familjen bebodde under lång tid en mindre, vackert belägen fastighet vid Borgmästarbron i Karlskrona. Denna fastighet inköptes någon gång på 1830-talet av de två äldsta sönerna och skänktes av dem såsom julgåva till modern genom gåvobrev, som ännu lärer finnas i behåll. En åtgärd från sönernas sida desto mer hedrande för dem som de då endast befunno sig i 20- ā 25-årsåldern och säkerligen då ej hunnit skaffa sig själva några betydande tillgångar. Den vittnade ju också om deras stora tillgivenhet för modern.

 

     Fastighetens åbyggnader (1943, hur är det idag?) finnas ännu kvar, om än i något från det ursprungliga förändrat skick. Huvudbyggnaden inrymde, utom nödigt utrymme för verkstadsrörelsen, enligt vad jag vill minnas, allenast fyra rum och kök. Därav kan man förstå, att utrymmet var mycket knappt för den stora familjen. De äldsta sönerna hade emellertid redan tidigt utflyttat ur hemmet för att på egen hand söka sig sin utkomst.

Barnen uppfostrades enligt tidens sed med allvar och stränghet och under största enkelhet. Till heder för föräldrarna - och nog särskilt deras mor - länder, att alla barnen fostrades till dugliga, plikttrogna människor. Alla sönerna, som upplevde mogen ålder - en av dem bortrycktes av döden redan i trettioårsåldern - förvärvade genom duglighet och viljekraft en god och aktad ställning i samhället.

 

     Om min farfars person må nämnas, att han, enligt vad uppgivits - han avled innan jag kom till världen - var en till växten liten man med fina anletsdrag (något porträtt av honom har veterligen inte bevarats till eftervärlden) och ett blitt men livligt lynne. Han säges ha varit mycket road av sällskaplighet.

 

BILD GUSTAFVA

 

                    Bilden är ett koltecknat porträtt av släktens urmoder Gustafva,

                    ägt av Thorgny Ernberg men nu bevarat i Ernbergska arkivet.

 

 

 

     Min farmor Gustafva, av vilken jag icke heller har något personligt minne beskrives såsom en ovanligt vacker kvinna, en skönhet. Hon var, som nämnts, utrustad med en sällsynt viljekraft och förstod att skapa ett hem, därifrån alla barnen utgingo väl för­beredda för att upptaga kampen med livets strider och svårigheter. Alla voro de ock av naturen utrustade med goda gåvor. Av allt att döma uppväxte de, trots allvaret och enkelheten i seder, i ett glatt och muntert hem. Glättigheten och ett påfallande sang­viniskt sinnelag voro egenskaper, utmärkande för dem alla. Några av dem ägde en icke ringa portion humor.

Min farfar gick ur tiden år 1860, den 31 januari. Hans maka följde honom efter den 2 januari 1865. Båda ligger begravna å Karlskrona stads kyrkogård några kilometer utanför staden, i en gemensam familjegrav, där även några av deras avkomlingar vila.

 

Tillbaka

 



* ÅT DEM VILKAS VERKSAMHET GJORT DEM DÄRAV FÖRTJÄNTA, kunglig medalj som sedan 

   1974 delas ut av regeringen och som instiftades av Gustaf III 1784. Medaljen utdelas för medborgerlig

   förtjänst och finns i flera storlekar.